Mottagningen

Som en havsutter snurrar in sig i tång för att sova lindar jag in mig själv i berättelserna.  Jag gungar sakta med orden; livsöden och lägesrapporter från vardagen.

Jag gungar… och gungar…. och gungar.

Ibland Idag känns det som en sanning att vetenskap är ren humbug, och att allt vi "vet" är baserat på tillrättalagda studier.

Jag tänker att jag är som ett enzym, och undrar om jag kommer ihåg rätt. 

Kan enzym förbrukas?

Hon är 75+ och har en lång medicinlista.  Det mesta är vid behovs-medicinering.  Hon har varit hos mig 13 gånger det senaste året.  Ingen gång har hon varit sjuk. Hon pratar hela tiden, och lyssnar bara ibland.  Hon irriterar sig på maken och på katten, orerar om blommor och barnbarn. Hon oroar sig för allt, till och med sin egen oro. När hon lämnar undersökningsrummet får jag vare sig jag vill eller inte en stor kram så att jag nästan drunknar i hennes behag.

Jag tycker verkligen om den här kvinnan.

Och så berättar han om sorgen och skammen över att ha en homosexuell son.  Och skammen över att känna skam, för det ska man ju inte göra i detta frigjorda samhälle. 

"vi kan ju i alla fall skämta om det nu" lägger han till.  "och jag var den sista som förstod, nej förresten jag förstod det inte ens själv.  Han var tvungen att berätta det för mig, och hur kunde jag inte förstå när jag tänker efter.  Till och med min mamma hade förstått för länge sedan"

Vi konstaterar tillsammans att bröstsmärtan inte kommer från det fysiologiska hjärtat.  Han får en återbesökstid.

Jag vill inte vill inte vill inte diktera skriva remisser hantera papper.

Jag vill bara träffa patienter.

Skicka mig en assistent.

"domningarna i händer och fötter kommer aldrig att gå bort"

"jag äter nästan bara kött, aldrig någon frukt eller grönsaker"

Två lösryckta men dominerande kommentarer under samtalet.  Jag letar och letar men hittar ingen väg dit vi kan mötas.  Jag har ingen karta till hans terräng.

Under natten dog en ung människa här i samhället där Mottagningen finns.  Arbetsdagen inleddes med rivande smärtsam sorg, tårar, maktlöshet och ett försök från oss här att finnas till med eller utan ord.  De anhöriga kommer i omgångar.  De samlas och skiljs åt.

Resten av mottagningen står stilla de första timmarna.  Vi förklarar för patienterna i väntrummet att allt är försenat, och det verkar som att alla vet.  Ingen säger något annat än vänliga ord.

När alla gått hem kommer mina tårar.  Det blev för mycket av allt.

Planerad mottagning hela förmiddagen. 

Vi pratar om

• vädret
• trädställande jakthundar
• tristessen att gå hemma som förtida pensionär
• om man ska longera hästar
• perenner som klarar den här växtzonen
• glädjen att vara förtida pensionär
• flugfiske
• sjukhusvistelser
• mobiltelefoner
• matlagning
• sovvanor
• travhästar och islandshästar
• resor i Asien

Allmänbildning kommer med jobbet!

Mammans oro silar igenom min kropp.  Jag kan nästan känna filtreringen.

Jag har ringt upp för att höra hur det gick på sjukhuset, och hon berättar om sin rädsla, och att doktorerna på sjukhuset inte heller vet vad som är fel, och att hon tänker att nu har den ärftliga sjukdomen hon själv bär på drabbat hennes barn.

Orden kommer försiktigt i början, men blir som en flodvåg som sedan stillar sig.  Jag sitter där, och blir översköljd, men när samtalet är över har ingen oro stannat i mig. 

Kanske är mamman lugnare också.