Mottagningen

Ibland blir jag väldigt trött på människors mekaniska syn på sina kroppar.

Som nu.

Patienten ligger i sjukhemssängen, helt medvetandesänkt.  Tumören i hjärnstammen har funnits där i flera år, och behandlingar har inte haft någon effekt.  Vi har följts åt sedan första sjukdomstiden.

Lungorna rosslar över hela lungfältet bilateralt, andningen är ytlig, men jämn.  Kinderna känns svala, men knäna är fortfarande varma. Sköterskan berättar om fluktuerande cirkulation perifert.

Jag berättar för patienten att jag är bortrest nästa vecka.  Jag ber henne vila ordentligt.

Hon kommer inte att vara i livet när min ledighet är över, och i mitt hjärta tar jag farväl av henne. 

Kollega är ett ord jag är ambivalent inför.  Ur ett perspektiv uppfattar jag ordet som oerhört identitetsstärkande.  Kollegor tillhör samma skrå, och i vårt fall ett starkt, ur statussynpunkt, skrå.  Ur ett annat perspektiv är ordet kollega kraftfullt distanserande, och helt opersonligt.

Jag driver företag och jobbar med två kollegor.  De är mina arbetskamrater i ur och skur.  For better or worse.  Jag skulle anförtro dem mina barn utan tvekan.  Jag kan vara både svag och stark i samarbetet med dem.  Jag är beroende av att de ställer upp när det behövs. 

Det är en glädje och trygghet för mig att det är precis så.

Jag är helt utsjasad, fysiskt utmattad av hårt arbete på mottagningen.  Mitt i den känslan känner jag ofta en sällsam ro, en förnöjsamhet över att få saker gjorda.  Över att få bra saker gjorda.

Nu njuter jag av den.

Den lilla 80-åriga damen har varit på akutmottagningen två gånger för sin värkande bröstrygg.  Jag undersöker henne och berättar att hon har en muskelfästesinflammation, och visar på min muskelplansch.

Eftersom hon säger att hon inte ens blivit undersökt på akuten, utan man har bara sagt att det går över utan att tala om vad värken beror på, förklarar jag extra noga och tar mig tid att lyssna på henne. 

Inkluderat diktering och receptskrivning tar besöket 9 minuter.

Mannen ligger framstupa på sitt sovrumsgolv, och har förmodligen varit död i 8-10 timmar.  En oväntad, men ändå väntad död säger dottern som sitter på en köksstol.  På diskbänken står en urdrucken whiskeyflaska, en fulladdad läkemedelsdosett och där ligger också en insulinpenna.

Jag rör mig vant runt den döda kroppen.  Jag vänder på den och inspekterar.  Surrealistiskt tänker jag sedan på väg tillbaka till mottagningen, men det är också en del av min yrkeskunskap.  En viktig del av min yrkeskunskap.

Vikten ökar hekto för hekto hos min enda patient med anorexia.  Sjukdom har härjat i kropp och själ i över tio år, och för något år sedan var måttet rågat.  Det finns en stark vilja att bli frisk.  Det finns en kristallklar insikt om sjukdomen.  Kroppsuppfattningen är total.

Ändå går tillfrisknandet plågsamt långsamt.  Ångest och tvångstankar är hyresgäster som klamrar sig fast trots upprepade vräkningsförsök.

Konsultationerna kräver oändligt tålamod, och massor av mental energi av mig.  Det är en svår och stenig väg att gå tillsammans, men jag tänker på Iona Heath:s ord: 

to have the courage not to flinch (eg. översättning: att ha mod att stå kvar)

Den lilla pojken, som jag träffat många gånger, redan innan han var född faktiskt, sitter på britsen.  Han är blek som ett lakan i ansiktet och andas auxiliärt.  Varje andetag kräver full koncentration av 3-åringen.  För tre dagar sedan sågs vi angående samma förkylning, men då sprang och busade han i korridoren.

Jag växlar några ord med mamman, och ringer sedan barnmottagningen och förvarnar.

Det senaste halvåret har hon sökt för olika symptom.  Idag oroar hon sig för att hon har cancer i vulva. Vid undersökningen ser allt fint ut. 

Alla undersökningar det senaste halvåret har varit invändningsfria.

Jag tror att hon börjar bli dement. 

Hon skattade HAD självskattningsskala senast med 6 på ångest och 2 på nedstämdhet. Vid första besöket hade hon oavbrutna dödstankar, och välkomnade alla möjligheter till att avsluta livet.  Hon är fembarnsmor, och kunde inte komma ihåg när hon kände glädje senast.

Idag söker hon för högt blodsocker, p-glukos 24, och berättar:

jag har haft det länge, men jag såg det som en möjlighet att dö i förtid förut

På väg ut ur rummet berättar hon att hon har en total uterusprolaps som inte går att retrahera sedan länge.  Hon får en tid för undersökning. 

Sen säger hon:

livet är härligt