Mottagningen

Patienten som nyss berättade om sin goda sömn nämner tre minuter senare att hon vaknar tio gånger per natt pga ledvärk.  Och ytterligare några gånger för att kissa.

Patienten som på frågan om han har några sjukdomar svarar nej påtalar i slutet av konsultationen att han behöver nytt recept på insulin.

Not till doktorn:

Sjukt eller friskt, normalt eller onormalt är patientens val i patientens värld.

Jag ser hur alla mina ord, alldeles för många ord bygger en mur.  Följaktligen tappar vi kontakten.  Det blir total radioskugga, omöjligt att få in en enda signal.  Inte ens en rökpuff. 

Shit.

Kollegan sjunker ner i stolen på mitt rum när lugnet lagt sig efter mottagningen. En daglig ritual. Några ord om den här dagen, eller om livet i sig, eller om ingenting.  Oftast skrattar vi, men ibland inte.

Det är en livsnerv i jobbet, ett ständigt pågående utbyte av erfarenhet och händelser oss kollegor emellan.  Smått eller stort, allt är faktiskt, faktiskt lika viktigt. De perioder jag varit utan småpratet är torrperioder i mitt yrkesliv. Ökenartat. Tråkigt.

"Hur kan man drabbas så hårt??" säger kollegan och tuggar färdigt på äpplet. 

Vi kom inte fram något svar idag,  heller.

Det här jobbet utmanar mig hela tiden.

På alla plan.

Sfinkterkontroll inräknat.

Jag undrar om vi har någon rätt överhuvudtaget att avvika från patientens agenda.  Denna fråga upptar min hjärna emellanåt, och får mig ofrånkomligt att känna mig som ett vetenskapligt misslyckande. 

Samhället och de ekonomiska krafterna har gjort människan till en biomedicinsk varelse, och på så sätt gjort oss fattigare.  Jag som individ blir fattig, om jag har otur tas hela njutningen ifrån mig.  Jag som doktor känner mig fattig i mitt jobb då människan på min mottagning tror att livet ska bli bättre om vi mäter kolesterolet.

Gränssnittet i mitt jobb förändras hela tiden, följer tidens anda.  Jag spelar med, jag vill inte avstå yrket, men tänker ofta att vi begår övergrepp på människorna när vi ställer frågor de inte bett om.