Mottagningen

Han är åttio år och jag har träffat honom flera gånger.  Förra året fick han stroke när han var på hjortonmyren, och han berättade om hur förbannad han var över att inte kunna ta sig upp själv.  Ambulanshelikoptern landade en bit bort, och så blev han buren därifrån.  Han som aldrig behövt ta någon hjälp. Vänstersidig pares, och neglect.

Han klarar sig själv nu.  Går och fixar på gården.  Inga kvarstående men, förutom en lite ostyrig vänsterfot.

När jag kommer in i undersökningsrummet idag ser han annorlunda ut.  Blek, lite grå och ögonen är oroliga.  Han visar en knöl, en stor knöl under höger käkben.

För tio år sedan behandlades han för högmalignt lymfom, och kontrollprover vi tog i april var bra.

Vi ser på varandra tyst.  Det känns som lång tid, men det var nog bara några sekunder.  Jag ringer ett telefonsamtal, och han kan åka direkt till mottagningen på sjukhuset. 

Jag känner fortfarande hans oro i mitt bröst. 

 

 

Ibland undrar jag hur länge det  här  jobbet ska kunna variera sig.  Nästan varje dag är jag med om någonting för första gången.  Jag har ändå jobbat i tio år.  Kanske glömmer jag upprepningarna, för att variationerna är så spännande. 

Man skulle kunna tänka sig att arbetsdagarna är avsnitt i en riktig långkörare till dokusåpa med en rejäl cliffhanger i varje episod. Hur ska det gå?  Vad kommer rtg/proverna/obduktionen att visa? 

Skillnaden gentemot tv är kanske antalet tittare.  Typ en till antalet, och tillika den person som har huvudrollen.

Spännande är det i alla fall.

Kärlek kan vara så tydlig i ett undersökningsrum. 

Den lyser i blickar med oro, med värme eller bara i sig själv. 

Ibland röjs den av en hand som stöd, eller tröst. 

Ibland känns den i rummet utan att något görs eller sägs.

Jag gruvade mig lite innan hembesöket.  Mannen har haft flera stroke.  De senaste månaderna har han dessutom drabbats av en allvarlig cholecystit och en urosepsis.  Blodvärdet sjunker trots insatt järnbehandling, och han blir tröttare och tröttare.  Kirurgerna bedömer att han är för sjuk för att utredas.  Det betyder i praktiken att inget kommer att göras, dvs inget förutom att lindra symptom.

Mannens hustru är orolig, och påstridig, och har önskat samtal med doktorn.  Jag och sköterskan dyker upp hemma hos mannen, naturligtvis försenade, och bordet är dukat för kaffe och tårta.  Jag skär upp en tårtbit, och till första tuggan inleder jag samtalet.  Det känns helt absurt att äta hemlagad jordgubbstårta, och samtidigt leverera vitt på svart att nu utreds inget mer, men vi håller tummarna.

Det blev inte så fel som det kändes.  Det blev faktiskt ganska bra.  Vi gör ett behandlingsförsök med ett annat järnpreparat, sen får vi se.

Det har under perioder varit besvärande för mig att jag är en vänlig och tämligen social person, även i min yrkesutövning.  Jag tror ibland att man ska missa att jag är yrkeskompetent om jag är för vänlig. 

Jag har bestämt för att det inte är fallet, och för att vänligheten breddar min yrkesskicklighet.  En mindre hotfull doktor får veta mer om det viktiga. 

Det är jag övertygad om.

Lite småprat med en mamma som kommer med sin femåring, nummer två av två bröder.  Sonen vill inte alls bli undersökt, och vi använder tiden medan han lugnar sig lite åt att prata om hur det varit sen sist, och hur storebror mår nu när han börjat skolan.  Har stamningen blivit bättre? 

Rätt som det är sitter gossen stilla och undersökningen går i en blink. Ingen öroninflammation idag. 

Vi går alla nöjda från rummet.