Mottagningen

"De tittar alltid på mig med en särskild blick, när de tror att jag håller på att bli sjuk igen"

Så sade kvinnan till mig när vi hade pratat med varandra en stund.  Hon kom för att hon inte kunde sova efter att ha voltat med bilen för några dagar sedan, och nu ville hon ha min hjälp med att bedöma om den uteblivna sömnen berodde på att hon blivit så rädd, eller att hon var på väg in i ett maniskt skov igen.  Hon var ju kär också, för första gången på tio år, kanske berodde vaknätterna på det, och så hade hon faktiskt sänkt sin medicin för ett tag sedan när hon mådde bra.  Fast den hade hon höjt upp nu igen, eftersom vakna nätter är så skrämmande.

Jag kunde ju såklart inte säga vilket det var.  Vi kom överens om att hon fick ringa igen om det blev omöjligt med sömn trots en rejäl dos av sömnmedicin.  De oroliga döttrarna skulle stanna hemma hos mamma några dagar. 

En tunn lina.  En mycket tunn lina, men det kan gå.

Det är trögt.  Just nu är det så trögt i mitt huvud.  Kanske borde jag göra något annat; fast helst inte.  Jag hoppas på återkomst av flöde.  Jag önskar mig kreativitet och fart.   Kreativitet och fart.

Idag har det varit blandad kompott på mottagningen. Jag har träffat flera värkpatienter där alkohol spelar en stor roll.  I det ena fallet uppdrucken av patienten, och i det andra fallet sprit drucken av maken.  Om alkoholens fulla ohälsoeffekt stod klar för fler skulle diskussionen om alkoholens tillgänglighet vara större, och mer intensiv.  Kanske orkar vi normaldrickare inte ta upp kampen, och de som har sin ork nedsatt pga alkohol de vet oftast inte var de ska ta vägen med sig själva, eller eventuella förslag till förändring.  Förändring till det bättre ter sig omöjlig för många som lever i alkoholskuggan.

Jag har inga pretentiösa planer på att omvända alkoholisten, eller ge den anhöriga ett bättre liv.  Men jag har bestämt för mig att aldrig blunda för problemet, att alltid ställa frågorna om alkohol och droger, att alltid säga att ansvaret är ditt, och att visa på var hjälp till självhjälp finns.

Som med allting annat ligger ansvaret för mig hos just mig, och ingen annan.

De dagar jag inte är närvarande i samtalet med patienterna blir det här jobbet riktigt riktigt tråkigt.  Jag har slutat att ha dåligt samvete för att det blir så ibland.  Det händer inte så ofta, och till syvende och sist så gör jag alltid mitt bästa. Det är bara så att ibland är det bästa inte helt bra.

Idag skulle jag hellre läsa en god bok helt frankt, än att ha mottagning.

Jag blev hotad av en person i morse.  En anhörig till en av mina patienter hotade mig fysiskt efter att ha trängt sig in i mitt rum.  Han hotade också med att åka hem till mig på natten och han uttryckte det som att ” då ska jag inte komma ensam”.

Jag ringde 112 när han var i mitt rum, och då stack han iväg.  Polisen kom, och jag har anmält personen för intrång och hot.  Jag blev helt skräckslagen av upplevelsen, har darrat mig igenom dagens mottagning.

Det här är inte en vardagsföreteelse för mig, och det är jag så tacksam för.  Det har hänt tre gånger på tio år att jag känt mig hotad, och det här var den värsta upplevelsen.

Det är skönt att inte behöva vara på sin vakt jämt.

Den gamla mannen har haft hjärtinfarkt, stroke och har rökt till sig svår KOL.  De senaste åren har hans njurar lagt av successivt, och sedan ett och ett halvt år har han behövt dialys flera gånger i veckan för att överleva.  I höstas hade vi ett långt samtal om livet som det är nu, och döendet utan dialys som alternativ.

Nu har han bestämt sig för att avsluta sin behandling, och som han säjer få avsluta livet med värdighet.  Han har lessnat på slangar och maskiner och på resorna till och från sjukhuset.  Han är helt lugn, och övertygad, och vid vårt samtal häromdagen såg han mindre plågad ut på länge. 

Nu är helgerna slut för denna gång.  På mottagningen idag är det mest gamla människor, som haft besök av barn och barnbarn och nu inte orkar längre.  Det är kanske inte så dramatiskt som det låter, men många av de äldre biter ihop, och gör mer än de orkar före och under besöket.  Sedan när de blir själva igen, då gör sig hjärtsvikten, astman, KOL:en eller kärlkrampen sig påmind.  De yngre gästerna har ibland också delat med sig av den spännande bakterieflora som de har från dagis eller skola.

Med det vill jag inte ha sagt att man inte ska umgås när man är ledig, bara att det finns både gungor och karuseller i verkliga livet.

Gott Nytt År från doktorn på mottagningen!!