Idag har varannan patient varit en tremånaders bäbis med slemmig hosta. Alla bäbisarna har varit pigga och glada, och coola. Dessutom väldigt friska, förutom att de hostar. Alla föräldrarna har varit väldigt oroliga.
Det är nog en besvärlig period för föräldrar. Tremånaderskrisen. Undrar om den är vetenskapligt belagd?
Om jag inte var så väluppfostrad skulle jag tala om för vissa i vår personal att de gör ett uselt jobb. Jag samlar mod för att göra det, eller för att inte göra det.
Jag vet inte vilket som är det bästa.
När jag började läsa till läkare var det bara för att jag var intresserad av hur kroppen fungerar. Inte en altruistisk tanke fanns i mitt huvud. Jag kände inget kall. Jag är fortfarande sjukligt intresserad av hur kroppen fungerar, och av ATT den fungerar. Kroppen är ett mirakel.
Jag har fortfarande inget kall, och är inte speciellt altruistisk, och faktum är att jag tror att jobbet är roligare så.
För tio år sedan, när jag var nykläckt doktor, då frågade jag patienter om de hade hosta, kissade blod eller kräktes. Nu märker jag att det är väldigt sällan jag ställer sådana frågor, om de inte är uppenbart nödvändiga.
Nu frågar jag om hur de sover, och vad de äter och vad de gör på kvällarna.
Han sade mitt i något annat att han var så rädd för att gå till doktorn. En ung man med skägg, och guldring i örat. Sedan berättade han hur han vägrat, inte vågat, få bedövning när man skulle dra hans handledsfraktur förra året. Han lade till att det tog över en timma att sätta nål sedan när de var tvungna att söva honom för att få hans fraktur i ordning.
Och så pratade vi lite om hans jobb, och att hans son lär sig att prata. Han tittade på mig och berättade sedan att han varje gång han känner efter i sin kropp tror att han har någon allvarlig sjukdom. Han log inte.
Hjärtat gick fort, men lät normalt. Blodtrycket var lågt. Han skulle fundera på om han ville lämna prover eller inte.
Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here
