Mottagningen

Mottagningen hade personalfest förra veckan.  Det var riktigt lyckat, och vi skrattade oss igenom hela kvällen.  Det är få ställen som galghumor är helt okej när man är sjukvårdspersonal.  Vi behöver verkligen få skämta rått och brutalt om vår vardag emellanåt, och det gjorde vi bakom lyckta dörrar.  Jag är säker på att det skämtas på ett "terapeutiskt" sätt både på banker, ICA-affärer och andra arbetsplatser.

Vi fick god mat, och drack gott vin.  Hela kvällen var festlig och trevlig.  När jag satt där och tittade mig omkring insåg jag att jag tycker mycket om mina arbetskamrater.  Vissa av dem väljer jag att inte umgås så mycket med på fritiden, men jag tycker inte illa om dem.  Det är en skön känsla.  Jag har jobbat med människor som har gått mig på nerverna, och säkert viceversa, och det tar mycket energi. Kanske har jag vuxit på mig, och slutat irritera mig på andras sätt att vara, det vore toppen, eller så är de bara väldigt trevliga de här människorna.

Det blev inte mycket skvaller från festen ser jag.  Ingen blev för full, eller sa konstiga saker, eller flörtade med någon.  Det får väl bli nästa gång.

Måndagsmottagningen är slut för idag.  Det är alltid många som har behov av att komma hit efter helgen.  Jag gillar när dagen går i ett.  Det blir en puls i arbetet, och ofta blir jag effektivare då. Men nu går jag hem

Doktorn

En enastående klarsynt man var hos mig i morse.  Det väckte tankar om livet, och hur vi tar vara på det.

När jag blir nittiotre vill jag också ha sån livslust att jag bekymrar mig över att det värker lite i min höft, och oroar mig för att pulsen går ner på natten och jag blir lite illamående. 

Dagens blandning:

• ett skadat knä
• svullna fingerleder
• knöl i bröstet hos en man
• eksem på ryggen
• ett infekterat bensår
• smärtor i en höft
• vätska i lungorna
• halsfluss
• oro och rädsla för att vara sjuk
• öroninflammation
• svinkoppor
• kontroll efter hjärtinfarkt
• rehabmöte med försäkringskassan för en patient med utmattningsdepression

En ovanligt lugn dag på lilla mottagningen.  Nu ska jag försöka få ordning på pappershögarna.  Det är mitt stora dilemma, min svaghet.  Jag är en sån där doktor som är sen med alla intyg som ska skrivas.  Trots att jag på något sorts plan förstår att det är viktigt med sådana saker, och att det är viktigt för patienten.  Men det är mycket roligare att lyssna en stund till på de berättelser ur människors liv som jag får ta del av, än att sätta sig med regelverk och diagnoskoder och en diktafon.  Jag kanske borde ha valt ett annat yrke där man kan få människors historia utan att behöva dokumentera.  Finns såna jobb?

Höjdpunkterna i mottagningsrummet är när någon berättar, delar med sig ur sitt liv.  Tro mig, det är mycket lättare att sätta rätt diagnos om jag vet att katten nyss sprungit bort, eller att man lever tillsammans med sin kärlek sedan sextiofem år.  Och det blir mycket roligare för den här doktorn. 

När människor är rädda så blir de ofta väldigt arga och aggressiva.

Det står ofta i tidningar om sjukskrivningar.  Det brukar vara med en ton om hur lätt det går att bli sjukskriven, och att det är många människor i Sverige som lurar till sig sjukskrivningar.

Jag har jobbat som doktor i tio år.  Tre gånger har jag upplevt att en patient vill ha en sjukskrivning för att komma undan försörjning.  De allra flesta vill fortsätta gå till sitt jobb, och göra rätt för sig.  Så är människan funtad.

Däremot har jag varit med om att Arbetsförmedlingen vill att jag ska sjukskriva någon.  För att de ska kunna hyfsa sin statistik, och slippa ha så många arbetssökande inskrivna.  Behöver jag säga att jag sa nej.  Alla gångerna har jag sagt nej.  Att göra en människa sjuk för att de inte passar in i Arbetsförmedlingens strävan mot nollstatistik är övermaga.

Alldeles nyss träffade jag en person som opererats för diskbråck i somras.  Det gör väldigt ont att ha diskbråck.  Inte förrän han hade blivit opererad fick han ersättning från försäkringskassan.  I ett halvår gick han utan ersättning för att försäkringskassan inte trodde på honom, eller på de läkarintyg han fick från Lilla Mottagningen.

Så kan det också vara att vara människa, och en pinne i statistiken.

Jag är otroligt trött idag.  Ibland önskar jag att jag hade ett jobb där jag lätt kunde ringa och säga att jag är sjuk, bara för att jag inte orkar.  Men det blir så oerhört opraktiskt när mottagningen är fullbokad.  Då måste någon sitta och ringa återbud till 20 människor, bara för att jag känner mig trött. Och dessutom hitta 20 nya tider en annan dag. Läkare har hög arbetsmoral, och det är väl förmodligen därför som vi inte lever lika länge som genomsnittet.  Detta inte sagt med någon självömkan.  Det bara är så.

Ännu en dag en vecka här på mottagningen.  En vecka som alla andra, fast ingen vecka är sig lik.  Den här veckan har jag fått delge fler cancerbesked än jag brukar.  Det är en sorglig och allvarlig del av mitt jobb.  Fast inte så obehaglig som jag trodde att det skulle vara.  Det blir en tyst, stilla och tung stämning, oftast.  Det har aldrig hänt att någon som fått ett cancerbesked blivit panikslagen.   Det tog några år innan jag förstod att tyngden och stillheten i rummet har ett värde i sig.  Numera väntar jag på att patienten eller den som är med bryter tystnaden.  Mina ord är sekundära just då.

Men det har inte bara varit tyngd här på lilla mottagningen.  Sårskador, urinvägsinfektioner och annat smått och gott har vi ju pysslat med.  Det är det jag gillar allra mest med mitt jobb.  Den totala omväxlingen.  Från liv till död, verkligen.  Små nyfödda bebisar som kommer för sin första läkarundersökning, bara något dygn gammal.  De gamla som får sin sista läkarundersökning hemma när vi insett att nu är det kanske inte långt kvar.

Lilla mottagningen ska ha personalfest nästa vecka.  Jag återkommer med skvaller lovar jag.  Fredagsfnisset har varit värre än vanligt, och nu släcker även jag lampan.

doktorn på mottagningen